måndag, september 28, 2009

Förväntat resultat, på två sätt

Att AIK skulle vinna derbyt kunde ju till och med jag räkna ut. Att jag trots mina tidigare funderingar även skulle få blogga om hur supportrarna skötte sig kunde jag nog också räknat ut. Jag vet inte vad som fick mig att tvivla på varför jag skulle slippa blogga om kvällens derby, även om det var för en mikrosekund. Nu skulle alla skärpa sig, alla på läktarna skulle känna sitt ansvar och bete sig som de vuxna de tycker att de är, om man frågar dom. Men sedan så förstod jag att jag skulle få se liknande rubriker som de två senaste skandalmatcherna bjudit på i den kungliga huvudstaden.


Djurgårdsmålvakten Pa Dembo Touray var nära att träffas av en inkastad glasflaska (en liten), AIK-fansen tände bengaler och en supporter tog sig in på planen vid den södra läktaren. Återigen blir frågan, när skall supporterklubbarna, polisen och klubbarna själva ta sitt fulla ansvar och inte acceptera ursäkter som att supporters är "passionerade" när vi gång efter gång ser vad deras passion tar sig för uttryck. Nu får allt snack från ansvariga övergå i handling. Inför nolltolerans på matcherna. Höga böter, avstängningar av supporters, spel för tomma läktare och att klubbarna får betala det faktiska priset som polisbevakningen och insatserna kostar oss skattebetalare. Jag struntar faktiskt i vilket, nu får de bli ett slut på daltandet med dessa "passionerade" fotbollssupporters som kastar mynt, flaskor, skjuter fyrverkerier, tänder Bengaler och bråkar med polisen och matchvärdar.

Gammelmedia på detta:
Aftonbladet, SvD, DN, Expressen


Krassman, In Your Face

3 kommentarer:

PeO sa...

Inte för att jag håller på varken råttorna eller djurgårdarna men det är ju precis som du skriver. Hur länge skall vi tillåta tusentals hjärndöda att samlas på ett och samma ställe övervakade av massor av poliser?

Arbetar i trakterna av Solna/Råsunda ibland och åkte förbi i går kväll när "supportrarna" vällde in mot arenan. En skränande hop idioter är ju det intryck man får. Först blir man arg, sen förbryllad och sen (efter att ha stått och väntat med grönt ljus på att en hop fans skall brölande som en hop kåta älgar ta sig tvärs över gatan) rädd. Riktigt rädd.

Jag tackar min lyckliga stjärna för att inget av mina barn är det minsta intresserad av lagsporter - skulle aldrig ens drömma om att gå på fotboll. Eller man kanske skall se det för vad det egentligen är - en anledning för testosteronstinna POJKAR eller MÄN (?) att supa, sparka, vråla och slåss.

Pågår det inte nåt krig nånstans dir vi kan skicka dom som minröjare?

Krassman sa...

@PeO, bäste bror
Ha ha ha, brutalt bra skrivet Peo. Jag får väl ta och tipsa mina kontakter inom minröjning som jag har om en ny rekryteringsbas ;)

PeO notalgisk sa...

Det tragiska är att många föräldrar säkert resonerar som jag - aldrig att dom skulle gå på Råsunda med sina barn. Jag minns själv första gången på Råsunda - hösten 1970 (ja jag är så gammal!), kompisen och hans pappa fick man följa med. Hammarby - AIK var det visst. Bajen vann ( i alla fall i mina minnen!) men det jag minns bäst var Ronnie Hellström i målet, en gigant, en av de verkligt stora. Sånt ser detta j*vla slödder till att unga grabbar och tjejer inte får uppleva. Fy *fult ord*!